Bakteriätande virus skulle kunna rädda mänskligheten från antibiotikaresistenta ­infektioner i många situationer. Men det finns ett problem: de är inte lönsamma att sälja.

Den 13 till 19 november var den internationella veckan för medvetenhet om antibiotikaresistens. Samma vecka såg vi panikrapportering i Indien om resistenta ”superbakterier” och ett larm om sjukhussjuka i Australien.

En rapport från brittiska hälsomyndigheten i oktober uppskattade att antibiotikaresistenta infektioner kostar 700 000 liv om året – och att den siffran till 2050 skulle kunna vara uppe i tio miljoner, fler än vad som dör av cancer.

Chefen för myndigheten, professor Sally Davies, talade om en ”apokalyps” där ”en stor del av modern sjukvård blivit omöjlig”. Alltifrån kirurgi till cellgifts­behandlingar skulle medföra risk för livsfarliga infektioner.

– Sedan 1987 har det inte kommit någon ny sorts antibiotika, bara variationer av gamla. Vi hänger inte med i den takt som bakterier utvecklar resistens, säger Helle Aagaard från React, en förening för forskare engagerade i frågan.

Varför vinner då bakterierna kapplöpningen?

– Läkemedelsindustrins ­modell bygger på hög försäljning och höga priser skyddade av ­patent, och det fungerar helt enkelt inte så bra i det här fallet. Det är inte så lönsamt att forska på.

Om vi sålunda, förklarar hon, genom lång, dyr forskning skulle hitta ett nytt superantibiotika – då bör vi helst använda det så sällan som möjligt för att fördröja maximalt att bakterierna anpassar sig till den medicinen också. Något som uppenbart krockar med vinstintresset.

Men det finns alternativ. ­Nyligen blev Los Angeles-professorn Tom Patterssons fall nyheter världen över. Han drabbades av hallucinationer, hjärtsvikt och till slut koma efter en multi­resistent infektion, men räddades vid dödens rand och kunde tillfriskna – tack vare virus.

Gammal metod
Liksom allt som lever har bakterier naturliga fiender. De första antibiotika producerades av ­mögelsvampar som vapen i kampen om utrymme. Men de vanligaste organismerna som angriper bakterier är en klass av virus som kallas just bakterio­fager (ibland förkortat till ­”fager”), eller bakterieätare.

Bakteriofager, som ofta ser ut lite som mikroskopiska mån­landare, hakar fast i bakterier och injicerar sitt dna, som tvingar bakterien att massproducera kopior av viruset. Sedan löser de upp och dödar bakterien inifrån, vilket släpper virus-kopiorna fria att attackera fler bakterier. På det sättet kan de i bästa fall eliminera den farliga infektionen helt – och virusen själva angriper inte människokroppen, eftersom våra celler ser helt annorlunda ut än bakteriernas.

Redan under 1900-talets början isolerade och odlade ryska och franska läkare fager – typiskt hittade i bakterierika miljöer som avloppsvatten – för att behandla infektioner.

Processen var omständlig och framgångsrik i mindre än hälften av fallen, så utanför Sovjet glömdes den bort när penicillin dök upp. I dag är dock tekniken för att studera och hantera mikroorganismer ojämförligt bättre än på 30-talet – och därmed också potentialen för fagterapi, kan man tycka, eller?

– Många antibiotikaresistenta sjuk­domar skulle troligtvis kunna behandlas med ­bakteriofager. Det som står i vägen är ekonomin och juridiken till stora delar, säger Anders ­Nilsson på Stockholms universitet, som leder Sveriges enda forskargrupp inom området.

Industrin ointresserad
Fag-behandling har vissa ­begränsningar: det fungerar bäst när man kan spreja en virus­lösning rakt på bakterierna, som vid sår-, öron- och urinvägs­infektioner. Ju mer spridd i kroppen och inbäddad i vävnader sjukdomen är, som exempelvis tuberkulos, desto svårare blir den att behandla. En anledning är att immunförsvaret inte känner igen bakteriofagerna som allierade, utan angriper dem i egenskap av främmande organismer.

Virusen är mycket specialiserade: en viss variant angriper ofta bara en specifik stam av, säg, E. coli. Fördelen med det är att man slipper civila offer bland ­exempelvis nyttiga tarmbakterier, men det innebär andra problem.

– Det krävs enorma bibliotek, med kanske 100 olika sorters fager bara för en bakterie. Vem ska ta fram alla dessa sorter och vem ska sköta samlingarna? Läkemedelsindustrin är definitivt inte intresserad. Det är inte så värst lönsamt för dem med medel som man blir frisk av efter en enda dos, till att börja med. De satsar hellre på medicin mot kroniska sjukdomar. Det är komplicerat med patent på levande varelser. Och även med patent blir det svårt att tjäna pengar på monopol när det finns tusentals virusvarianter som dessutom hela tiden utvecklas av sig själva.

Få biverkningar
Lagstiftningen är också illa ­anpassad, menar han.

– Det är ingen som har funderat över att en medicin skulle kunna vara en biologisk organism. Fagbehandlingar har få biverkningar egentligen, men som regelverken ser ut är det oklart och komplicerat att få dem godkända.

Han tror ändå att när problemen med antibiotikaresistens får verkligt kännbara följder kommer regeringar bli tvungna att ta alternativen på större allvar.

Om det gjordes en omfattande satsning med offentliga medel på forskning och produktion av bakteriofager, hur snabbt tror man skulle kunna få resultat då?

– Om det skulle hända tror jag man skulle kunna se behandlingar ute i sjukvården efter bara 2–3 år, faktiskt.

Källa: etc.se